språk

När min fascination för orden startade vet jag faktiskt inte, men det var tidigt i livet. Kanske för att båda mina föräldrar gillade att bolla med ord, möjligen bidrog familjens halvårslånga vistelse i Israel till intresset. Vid bara sex års ålder började min tvillingsyster och jag lära oss två främmande språk i en engelskspråkig skola i Jerusalem: främst engelska men också hebreiska. Jag minns min känsla av makt när jag kunde säga ”tyst, barn!” på det nya landets tungomål.

Inte bara den nya vistelseorten bjöd på spänning. Färdmedlet från Sverige till landet i Mellanöstern hade varit båt från Göteborg. Det blev en smått äventyrlig resa med lastfartyget Vikingland; jag minns särskilt när vi hamnat i storm på Nordsjön och halva besättningen var sjösjuk.

Strax innan vi lämnade Sverige hade jag tagit mina första stapplande steg som läsare, och läsningen tog fart under båtresan. Varje kväll i kojen stavade jag mig med stor möda genom ett stycke eller två i ”Alla vi barn i Bullerbyn”, som var min allra första bok. Jag markerade noga med penna hur långt jag hade läst så att jag kommande kväll kunde fortsätta följa Annas, Lisas, Lasses och Bosses idylliska liv.

Vid runt tio års ålder fick jag upp öronen för radiomediet. Jag blev trollbunden både av de vackra, distinkta rösterna och av själva tekniken som förflyttade ljuden från en mer eller mindre avlägsen plats till högtalaren i vårt hem. Att vi bodde så att jag kunde se Televerkets Nackamast från vardagsrumsfönstret bidrog kanske lite extra till min hänförelse.

I min skola på Lidingö fanns det en elev som hette Järegård i efternamn. Han hade en far som var berömd redan då, och denne brukade uppträda i matsalen på skolavslutningarna med monologer och personliga reflexioner över livets paradoxer. Ernst-Hugos särpräglade mellanting mellan skånska och rikssvenska stärkte mitt intresse för det talade ordet, även om det var först i efterhand som jag insåg hur pauseringar och förändringar i taltempo och röststyrka kan göra en innehållsrik text kraftfull och ännu tydligare.

Ännu en inspiration var språkvårdsprofessorn Bertil Molde, som ofta hördes i radio på 70- och 80-talen. Och jag fortsatte att vara fascinerad av orden och dess mening när jag hade börjat på Journalisthögskolan, även om vårdat språk inte stod särskilt högt i kurs där och då.

Allra starkast intryck har nog ändå Bo Strömstedt gjort, när det gäller engagemanget för orden. Han nöjde sig inte med att informera; han ville beröra. Jag bär alltid med mig Strömstedts ord från en föreläsning på ett språkseminarium: ”Det märkvärdiga med ord är att de betyder något”.