En forskningsstudie berör risken att få allvarligt missbildade barn, och man har upptäckt en riskökning om modern är överviktig. Det räcker att modern är lätt överviktig för att risken ska öka, enligt studien. Men när resultatet förvandlas till nyhetsjournalistik framställs riskökningen i termer som skrämmer många kvinnor, och överviktiga personer tycks uppfatta nyheten som ännu en faktor som ökar skuld- och skamkänslor. Först flera timmar efter den första publiceringen omnämner redaktionen nivån på risken att få missbildningar och fosterskador, och rätt snart riktar forskare hård kritik mot publiceringen och anser att den är oansvarig och att riskökningen är ytterst liten.
Tack och lov har vi en viss mediegranskning i Sverige, så delar av den journalistik som missleder och skrämmer i onödan uppmärksammas i efterhand. Så skedde också i det här fallet. Men vilken ståndpunkt intar en kritiserad redaktion? Medger man bristerna utan förbehåll, tar man chansen att otvetydigt rätta till det som varit obalanserat och överdrivet? Om ni har lyssnat på veckans Medierna i P1 så vet ni svaret.
Men låt oss leka med tanken att ansvarsintervjun ännu inte var gjord. Nu ska den ske. Den som är ansvarig för den tvivelaktiga journalistiken om forskningsstudien om övervikt och missbildade barn ska berätta både om vad redaktionen har gjort och vad den idag anser om sitt eget arbete. Då skulle man ju kanske kunna tänka sig intervjusvar åt det här hållet:
- Ja det här är ju pinsamt och verkligen ett rejält övertramp. Jag ber om ursäkt för vår publicering, att vi inte kan lära oss att vara noggranna när vi ska tolka forskningsresultat och siffror!
- Det finns inget försvar för den här sortens slarviga journalistik, vi ska inte ägna oss åt desinformation. Ja, vi har mycket att lära av den här fadäsen.
- Frågan är förstås om vi alls skulle ha gjort en nyhet av det här, nu i efterhand ser jag att kritiken mot oss var helt igenom seriös och befogad.
- Men om man ändå ska rapportera om studien och risken att få missbildade barn så är förstås det enda ansvarsfulla att man redan i den första nyheten berättar hur pass liten risken är och hur liten riskökningen är för lätt överviktiga kvinnor.
- Det är jag som bär ansvaret för publiceringen, och den här höll verkligen inte måttet.
- Tack för att jag får chansen här att berätta att vi fallerade och att kritiken är rättvis.
Det där är alltså möjliga (och korrekta, ärliga) svar på kritiska frågor om en viktig publicering. För om man har gjort fel så är det faktiskt rimligt att pudla, både moraliskt, publicistiskt och för att rädda anseendet. Och då ska man givetvis inte linda in bristerna, ägna sig åt glidningar eller sprida osäkerhet kring ansvaret och beskriva besluten i passiv form så att subjekten osynliggörs. Men – medietränad eller inte –man kan förstås välja att lägga ut något slags diffust försvar som innebär att man medger en viss liten brist på marginalen, men hävdar på det stora hela att det mesta var rätt. Man skulle till exempel kunna besvara mediekritiska frågor med:
- Uppgiften om hur stor risken är var inte tillräckligt tydligt formulerad.
- Det är en bedömningsfråga och en nyhetsvärderingsfråga. Inför varje publicering får man ju fundera över hur mycket olika fakta som ska finnas med och hur mycket bakgrundsfakta som ska finnas med.
- Och här gjorde man bedömningen att den här nyheten fungerade bra på det sättet.
- Jag tycker att vi borde ha haft med den uppgiften. Vi hade kunnat ha nån formulering kring det.
- Vi bedömde att studien var intressant och också att det var relevant och hade ett allmänintresse och därför gjorde vi den här publiceringen.
Två olika huvudvägar stod alltså till buds när de mediekritiska frågorna ställdes till den redaktion som stod bakom nyheten. Vilken tror ni valdes?
